Med 35 års erfarenhet inom räddningstjänsten i Växjö är Thomas Wrååk, numera pensionär och engagerad som verksamhetsledare i Brandskyddsföreningen Kronoberg, mer än engagerad i frågan. De senaste 20 åren har han arbetat inom förebyggande brandskydd, och det är också han som har utbildat bybor i projektet.

– Många går utbildning i brandskydd på sina arbetsplatser, men den här utbildningen har fokuserat på brandskyddet i bostaden. Det handlar om hur vi brandsäkrar våra hem.

Projektet Säker by är inspirerat av ett liknande projekt i Jönköpings län - också det genomfört med stöd från Leader Linné Småland. Säker by går ut på att identifiera byar på landsbygden som befinner sig långt från blåljus. Invånarna utbildas därefter i brandskydd, hjärt- och lungräddning och användning av hjärtstartare.

Thomas Wrååk konstaterar att de flesta har en god kunskap i brandskydd, men tycker att det krävs ännu mer än vad MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, rekommenderar.

– Jag vill höja nivån på brandskyddet, det är min motivation. MSB rekommenderar ungefär en brandvarnare per plan, vi rekommenderar en brandvarnare i varje rum.

Ju tidigare vi får reda på att det hänt någonting, ju större chans har vi att släcka bränder eller att folk sätts i säkerhet, säger han.

Projektet har vänt sig till de byar i länet som ligger ungefär 20 minuter från närmsta blåljus.

– Även om jag bor fem minuter från räddningstjänsten kan det hända mycket, förklarar Thomas Wrååk.

Det går fort för en brand att starta och utvecklas. Det har deltagarna fått se på filmer under utbildningen.

– Vi pratar om hur snabbt temperaturen kan stiga, rökutvecklingen, hur lång tid du har på dig från det att branden startar. Det är inte mer än en, två minuter. Sedan kommer branden vara för stor för att släcka själv, säger han och fortsätter:

– Detta är viktigt, för det är med hjälp av så enkla grejer man kan förbättra skyddet.

Projektledare för Säker by är Roger Andersson. Det är han som är spindeln i nätet. Efter att utsatta byar lokaliserats är det han som hittar en kontaktperson som får uppgiften att locka deltagare. Han skriver informationsbrev och koordinerar utbildningsträffar.

– Sedan hoppas man att det finns ett intresse. De lokala kontaktpersonerna tar verkligen sitt uppdrag på allvar. Ibland är det traditionella lappar i brevlådan, ibland är det Facebook-grupper. Nu har ju fyra hjärtstartare använts. Det är tråkigt att de behöver användas, men det visar hur viktigt det är att placera ut dem på landsbygden.

Förutom brandskydd är det just hjärt- och lungräddning som står i fokus. Utanför bygdegården Loke-Jät parkerar Katarina N Lindahl sin bil, öppnar bakluckan och visar upp HLR-dockan. Alla deltagare får var sin docka under kursen att öva på. På utsidan av bygdegården sitter hjärtstartaren uppmonterad på väggen. Den har bygden fått efter att kursen genomfördes. Den har också används strax efter kursavslutet.

– Det är vanligt att man har hjärtstartare i städerna. Hos företagen. Inlåsta. Särskilt efter klockan 17. Jag har länge tänkt att det vore bra om de fanns ute på landet där det är längre utryckningstid, säger Katarina N Lindahl.

I 21 år har hon utbildat i hjärt- och lungräddning. En dag fick hon ett samtal om hon skulle vara intresserad av att delta i projektet. Hon tackade ja direkt.

– Det är en tretimmarsutbildning, så de får också lära sig rädda människor vid akuta sjukdomstillstånd: astma, diabetes, epilepsi, stroke. Och så får de med sig en kursbok hem så de kan lära fler, säger hon och fortsätter:

– Det tar ju för lång tid för blåljusen att komma fram. Vi får försöka rädda oss själva på landsbygden. Om det är hjärtstopp krävs det en hjärtstartare för att få igång hjärtat, det fungerar inte med enbart hjärt- och lungräddning.

Deltagarna uppmanas också registrera sig som SMS-livräddare. Det kan alla som gått en HLR-utbildning göra. Som SMS-livräddare får man ett larm om någon i närheten drabbas av hjärtstopp.

– Annars får man inte reda på det förrän man ser blåljusen hos grannen. Tänk vad man hade kunnat göra skillnad där, säger Katarina N Lindahl.

För dem som tvekar om de ska registrera sig är hon tydlig:

– Tänk dig in i den andres situation. Om du är hemma själv med någon som fått ett hjärtstopp. Du är väl glad för vem som helst som kommer in genom dörren? Man kan ta hand om en anhörig, hunden, hjälpa ambulansen hitta dit, om man nu är osäker.

Över 30 byar är klara, 17 nya är på gång.

– Det borde göras i hela Sverige, varenda by. Överallt. Det är livsviktigt! Detta projektet är ju skitbra, rent ut sagt.

In på gården kommer Jan Alpenberg. Han är ordförande i bygdegården Loke-Jät och kan inte mer än instämma i Katarina N Lindahls ord.

– Jag märker att de äldre känner trygghet i att det finns en hjärtstartare här. Det ger en sådan ökad trygghet, säger han.

Ett år innan kursen genomfördes erbjöds en kurs i hjärt- och lungräddning i området, men den ställdes in på grund av för få deltagare. Jan Alpenberg tog kontakt med ansvariga och fick ett namn: Roger Andersson. Så var bollen i rullning.

– Det är ju här en hjärtstartare ska sitta, för här är folket. Så jag bad om att få en kurs och få sätta upp en hjärtstartare.

Han blev ombedd att engagera så många som möjligt.

– Jag sa till styrelsens ledamöter att skriva upp sig, för detta angår alla. Vi pratade med anhöriga och folk i byn för att få till en kurs, och det fick vi också.

Själv har Jan Alpenberg erfarenhet sedan tidigare, dels som hemvärnssjukvårdare och arbete inom vården. Han har också själv utfört hjärt- och lugnräddning efter en bilolycka där han var först på plats.

– Jag vet att det funkar. Det handlar om att vara handlingskraftig, då klarar man i de flesta fall av det om man har fått träning. Det känns bra att den finns, här arrangeras både fritidsaktiviteter och bröllop.

En av de som gått kursen är Jans dotter, 21-åriga Emma Alpenberg.

– Det är en bra kunskap att ha, speciellt om man som jag haft flera i sin släkt som drabbats av hjärtstillestånd och hjärtinfarkter. Jag vet nu att jag inte är helt hjälplös om mina nära och kära eller en främling på stan skulle drabbas, säger hon.

Ibland, innan hon gick kursen, kunde hon fundera på hur hon skulle agera om någon plötsligt skulle hamna i hjärtstillestånd. 

– Det kan vara en liv eller död-situation, och jag kan vara den som missar chansen att rädda någon annan för att jag inte kan. Jag tror tyvärr det är många som inte kan.

Nu känner hon sig trygg.

– Jag är alltid beredd om det skulle hända något. Alla borde göra detta.